Intagningsprov, är det framtiden?

[Charley?]

Ursprungligen postat av Arkomann

Nu förstår jag litet närmare, men på vilket sätt är det nödvändigt att utestänga folk från utbildningar, som inte har något begränsat antal platser?

Utöver vad (@_@) svarade, så är det även orättvist mot studenterna att låta dem komma in på en utbildning de inte klarar av. Misslyckade studier resulterar i onödiga studielån - samt bidrag, vilket kostar staten pengar - och kan dessutom leda till dålig självkänsla samt psykisk ohälsa. Tiden som lagts ner på misslyckade studier kunde också ägnats åt lyckade studier inom ett område där studenten i fråga faktiskt är kompetent, alternativt arbete. Att kraven ska motsvara det som krävs för att klara utbildningen och ingenting lägre är det bästa, både för individen och samhället.

Ursprungligen postat av Arkomann

Och motivation. Hur har du tänkt mäta det?

Motiverade personer tenderar att prestera bättre på intagningsprov än deras omotiverade konkurrenter. Intervjuer kan också särskilja de motiverade från de omotiverade. Men givetvis kommer det inte bli ett hundraprocentigt, perfekt resultat ändå, oväntade saker kan hända vilket kan göra att en person väljer att avbryta sina studier. Det är dock inte ett argument till varför man inte bör mäta andra saker.

Ursprungligen postat av Arkomann

Intelligens handlar mycket mer om att kunna använda information än om att kunna inhämta och memorera den, och helt oviktigt är det ju inte. Problemet med dagens skola är målet för eleverna att själva kunna bestämma sitt betyg genom studieinsats, vilket premierar hårt arbete och studieteknik framför egentlig fallenhet. Sverige utbildar många arbetsnarkomaner och få tänkare.

Hur som helst inhämtar man ofta den nödvändiga kunskapen allteftersom, om man har både motivation och talang.

Det finns olika typer av intelligens, varför jag föreslog att man ska försöka mäta de som är relevanta för utbildningen. Dessutom nämnde jag källkritisk förmåga, någonting som är nära relatierat till förmågan att begagna sig av information. Se för övrigt diskussionen som pembleton startade om internets medförande av extremt lättillgänglig information. Om man har motivation och talang kan man inhämta den nödvändiga informationen innan man börjar (och därigenom komma in via intagningsprov [dessutom anser jag att man borde kunna göra alla prov jag föreslagit utan att ha gått klart gymnasiet, vissa är faktiskt autodidakta och deras förmågor ska inte förringas]). Om man inte orkar och/eller klarar att göra det så har man knappast motivation eller talang.

Ursprungligen postat av Arkomann

... men för vem skulle lingvistisk begåvning (utöver tillräckliga kunskaper för t. ex. språklärare) vara särskilt meriterande? För doktorander, så att det inte skrivs några dåligt formulerade avhandlingar?

För språkstudenter.

Ursprungligen postat av Arkomann

Logisk/matematisk intelligens torde alldeles tillfredsställande komma till uttryck i betygen för naturvetenskaper, om det skulle behövas, särskilt eftersom matematisk förmåga inte går att plugga in (även om det naturligtvis är en fördel att ha allt från multiplikationstabellen till Avogadros konstant i huvudet).

Att kunna memorera formler och klara av ett slutbetyg är inte samma sak som att kunna se mönster; även om det finns en korrelation mellan slutbetyg i t ex matte och IQ så är det inte två likvärdiga saker. Det ena handlar om förmåga, det andra mer om kunskap. Men visst, man skulle säkerligen kunna ordna det så att slutproven i matematik involverar en del som specifierar på just IQ.

Ursprungligen postat av Arkomann

Men hur mäter man empati? Psykopater simulerar ju till 100 %, och i andra sammanhang är det väl ändå inte ett problem? Har man en mätbart dålig empatisk förmåga, så kommer man väl ändå inte att vara intresserad av barn- och äldreomsorg et c?

Som du vet så har många personer med autismspektrumstörningar väldigt grava problem med empati och sympati, men kan likväl ha äldreomsorg som specialintresse. Det finns alltid undantag och folk kan alltid lura systemet, men det är likväl ingen ursäkt till att inte försöka mäta det som på något sätt går att mäta, och därmed sålla ut de som verkligen inte lämpar sig för ett yrke. Som jag tidigare sa så vet jag också om att mätteknikerna som finns idag är undermåliga och behöver utvecklas, och jag talar fortfarande om vad som vore optimalt, inte om vad som kan fixas inom en vecka.

Ursprungligen postat av Arkomann

Ibland kan det vara viktigare att vara motiverad än att vara kvalificerad. Jag ser inga problem med att använda dina system för att sålla på eftertraktade utbildningar, men det känns litet löjligt att kräva bästa möjliga förutsättningar av de sökande till Filmkunskap A.

Har jag påstått att man ska sålla på samma sätt inom alla kurser och program? Nej, precis.

Ursprungligen postat av Arkomann

Det borde man i så fall göra litet senare efter att först ha kört alltihop i ett sträck. Är inte uthållighet också ett intressant kriterium?

Stresstålighet och uthållighet är givetvis meriterande för vissa yrken, och där får man anpassa proven efter det.

Ursprungligen postat av Arkomann

Även om det bara "behövs" ett begränsat antal läkare för tillfället, så kan man ju som färdigutbildad läkare alltid öppna privat klinik eller arbeta utomlands (studielånet betalar man ju tillbaka i alla fall); hur som helst är det redan höga intagningskrav, men om det plötsligt skulle finnas ett överflöd av läkare, så får man väl helt enkelt sålla ytterligare.

(@_@) gav ett bra svar också här, gällande den nationalekonomiska delen, också gavs fler anledningar till att antalet platser är begränsade (antalet undervisare, skolans ekonomi). Min poäng med att prioritera de som behövs mest tycker jag är rätt uppenbar, men givetvis skulle man bara sålla på detta sätt i fall ett sådant fall som jag nämner (60 personer med exakt samma kompetens söker till 30 platser). Att i ett sådant fall - om det någonsin uppkommer - är det uppenbart strategiskt vettigt att välja de som behövs mest om du måste välja bort några. Skulle du, om du ägde ett företag, slumpmässigt avskeda folk om du var tvungen, istället för att behålla de som bidrog mest?

Ursprungligen postat av Arkomann

Snarare borde ingen kunna klara av en utbildning, som de inte kommer in på. Man får ju begränsa åt rätt håll.

Du formulerar dig lite konstigt, så jag tror att jag missuppfattade dig först. Menar du att de som skulle klara av en utbildning borde få komma in på den? Jadu, det vore givetvis optimalt om alla kunde göra precis vad de är bra och och vill göra, men vi lever inte i ett sådant samhälle. I det perfekta, kommunistiska samhället skulle det givetvis se annorlunda ut. Men lite realistiska får vi ju vara och i dagens samhälle vore det rent av elakt att utbilda så många att det blev ett kraftigt överflöd av kvalificerade <yrkestitel>. Varför är det sämre att bara släppa in de allra bästa då antalet platser är begränsade - och relaterade till antalet antagna jobb - än att låta studenter utbilda sig under flera år för att sedan bli utkonkurrerade på arbetsmarknaden av de som lyckats bättre med sin utbildning (de som borde fått tillgång till det begränsade antalet platser), och därav bli sittande utan jobb och med massa studieskulder?

Än en gång ursäktar jag eventuell förvirring, den här gången för att jag är svintrött.

[Arkomann]

Ursprungligen postat av (@_@)

Min poäng var att praktiska hinder gör att kurser med obegränsat antal platser inte kan existera. Därför måste man börja utestänga studenter om antalet blir högre än vad hindren tillåter.

Konkurrens om utbildningsplatserna ställer naturligtvis krav på bättre urvalskriterier, och det har jag inte alls motsatt mig, så vad diskuterar vi egentligen?

Ursprungligen postat av (@_@)

Jag tolkade det du skrev som att man kunde utbilda fler läkare än vad som behövdes och att det inte skulle vara en förlust om de jobbade utomlands eftersom de ändå betalade tillbaka studielånet. Min poäng var att det vore en förlust för samhället även om de betalade.

En förlust för samhället vore att värdera högre studier efter lönsamhet. Eller vänta, låt oss i stället använda medeltida handskrifter som stoppning i kanoner och smälta ned kyrksilvret, för det gäller ju att se pragmatiskt på det här!

Skämt å sido förstod jag nog, men att antalet sökande i förhållande till platser är så stort, att lärosätena tvingas hemfalla åt lottning, det betraktar jag som en desto viktigare anledning att reformera intagningssystemet än risken att råka överutbilda folk. Det skulle väl inte vara hela världen, om det drällde omkring litet arbetslösa läkare här och var. Bra att ha vid oförutsedda grejer.

[Arkomann]

Ursprungligen postat av Charley?

Utöver vad (@_@) svarade, så är det även orättvist mot studenterna att låta dem komma in på en utbildning de inte klarar av. Misslyckade studier resulterar i onödiga studielån - samt bidrag, vilket kostar staten pengar - och kan dessutom leda till dålig självkänsla samt psykisk ohälsa. Tiden som lagts ner på misslyckade studier kunde också ägnats åt lyckade studier inom ett område där studenten i fråga faktiskt är kompetent, alternativt arbete. Att kraven ska motsvara det som krävs för att klara utbildningen och ingenting lägre är det bästa, både för individen och samhället.

Det är säkert jättebra i ett samhällsekonomiskt perspektiv, nyttigt och lönsamt.

Somliga kommer dock ändå att hoppa av sina utbildningar, med skulder och utan examina -- inte för att de inte skulle kunna klara av det, utan för att de har tappat motivationen

Ursprungligen postat av Charley?

Motiverade personer tenderar att prestera bättre på intagningsprov än deras omotiverade konkurrenter. Intervjuer kan också särskilja de motiverade från de omotiverade. Men givetvis kommer det inte bli ett hundraprocentigt, perfekt resultat ändå, oväntade saker kan hända vilket kan göra att en person väljer att avbryta sina studier. Det är dock inte ett argument till varför man inte bör mäta andra saker.

Nä, mät på bara, jag motsätter mig inte alls några mätningar; tvärtom förespråkar fler utförliga undersökningar! Däremot tror jag inte så hårt på möjligheten att egentligen förbättra någonting, särskilt som bristande motivation ändå torde stå för en så pass stor andel av alla avhopp. Det var hela min poäng.

Förresten vore det egentligen fruktansvärt att kräva specifik motivation, tycker jag. Starkt motiverade människor är vanligtvis obehagliga, motiv inte sällan suspekta... Nä, i så fall skulle man väl gå från andra hållet och i befogade sammanhang premiera skitsamma framför jävlaranamma; på så vis skulle man i alla fall förmordligen komma till rätta med de de hjärtlösa omvårdsnördarna, i den mån den de hyser någon önskan om att skada patienterna; något liknande får väl sägas gälla för andra maktpositioner.

Ursprungligen postat av Charley?

Det finns olika typer av intelligens, varför jag föreslog att man ska försöka mäta de som är relevanta för utbildningen. Dessutom nämnde jag källkritisk förmåga, någonting som är nära relatierat till förmågan att begagna sig av information. Se för övrigt diskussionen som pembleton startade om internets medförande av extremt lättillgänglig information. Om man har motivation och talang kan man inhämta den nödvändiga informationen innan man börjar (och därigenom komma in via intagningsprov [dessutom anser jag att man borde kunna göra alla prov jag föreslagit utan att ha gått klart gymnasiet, vissa är faktiskt autodidakta och deras förmågor ska inte förringas]). Om man inte orkar och/eller klarar att göra det så har man knappast motivation eller talang.

Jag missförstod avsikten med de olika intelligenstesten. Självklart är det vettigt att använda språklig intelligens som extra avvägningskriterium, om det inte skulle räcka med de vanliga betygen för att komma in på en kurs eller ett program, där språkbegåvning är särskilt relevant. Dock lär den uppmätta förmågan till stor del redan ha uttryckts genom betygen i språk; kanske också mera rättvisande än ett test i språklig intelligens.

Ursprungligen postat av Charley?

Att kunna memorera formler och klara av ett slutbetyg är inte samma sak som att kunna se mönster; även om det finns en korrelation mellan slutbetyg i t ex matte och IQ så är det inte två likvärdiga saker. Det ena handlar om förmåga, det andra mer om kunskap. Men visst, man skulle säkerligen kunna ordna det så att slutproven i matematik involverar en del som specifierar på just IQ.

Om man nu talar om logisk-matematisk intelligens, så får man väl förutsätta denna som användbar inom discipliner, där logik och matematik appliceras -- med andra ord: naturvetenskaperna. I ett väl fungerande betygssystem skulle betygen i naturvetenskapliga ämnen vara beroende av den logisk-matematiska begåvningen, vilken skulle kunna utläsas därur. Och återigen hade jag nog helt enkelt missförstått avsikten med begåvningstesten.

Ursprungligen postat av Charley?

Som du vet så har många personer med autismspektrumstörningar väldigt grava problem med empati och sympati, men kan likväl ha äldreomsorg som specialintresse. Det finns alltid undantag och folk kan alltid lura systemet, men det är likväl ingen ursäkt till att inte försöka mäta det som på något sätt går att mäta, och därmed sålla ut de som verkligen inte lämpar sig för ett yrke. Som jag tidigare sa så vet jag också om att mätteknikerna som finns idag är undermåliga och behöver utvecklas, och jag talar fortfarande om vad som vore optimalt, inte om vad som kan fixas inom en vecka.

Problemet är väl egentligen de förutfattade meningarna om att helt eller delvis sakna empatisk förmåga. Bara för att man inte automatisk tar in affekter från andra människor, behöver man ju inte vara sadist. Sedan framstår det, åtminstone för min del, som obehagligt att avgöra någons lämplighet för en utbildning eller ett yrke utifrån en känslomässig egenskap. Det är för personligt för att underkastas mätning. Mät allt annat och använd det som kriterium, BMI, långskallighet, approximation till phi, vad som helst, bara inget känslomässigt.

Visserligen finns det säkert tillfällen i arbetslivet, då t. ex. empati är något väldigt fördelaktigt, men hur meningsfullt är det med kontrollerad empati? Låt oss säga att ett sjukhus bara anställer särskilt empatisk personal. I ett sådant scenario kommer en patient alltid att få adekvat känslomässig respons (antagligen medlidande/medkänsla) från samtliga läkare och sköterskor i alla tänkbara fall, inte av sympati, inte av personlig kontakt, inte ens av tur, utan av nödvändighet. Personliga responser har blivit fritt utbytbara.

Nåja, det är bara mina tankar i empatifrågan, men jag betraktar ju det där automatiska och ospecifika som direkt misstänkt.

Ursprungligen postat av Charley?

(@_@) gav ett bra svar också här, gällande den nationalekonomiska delen, också gavs fler anledningar till att antalet platser är begränsade (antalet undervisare, skolans ekonomi). Min poäng med att prioritera de som behövs mest tycker jag är rätt uppenbar, men givetvis skulle man bara sålla på detta sätt i fall ett sådant fall som jag nämner (60 personer med exakt samma kompetens söker till 30 platser). Att i ett sådant fall - om det någonsin uppkommer - är det uppenbart strategiskt vettigt att välja de som behövs mest om du måste välja bort några. Skulle du, om du ägde ett företag, slumpmässigt avskeda folk om du var tvungen, istället för att behålla de som bidrog mest?

I just det där exemplet med att avskeda folk skulle jag, förutsatt absolut makt att välja själv, förmodligen gå efter hur bra jag tyckte om dem. Men nu förutsatte jag någonting liknande det för 60/30-studenterna, nämligen "exakt samma kompetens". I annat fall får man ju i första hand se till att behålla de (av någon annan anledning) viktigaste medarbetarna.

Hur som helst, vad gäller utbildningar med stort antal sökande och litet antal platser, så skall man naturligtvis sortera efter så rationella kriterier som möjligt och verkligen inte dra lott.

I verkligheten får emellertid universiteten statliga anslag baserade på antalet studenter, varför ett stort antal sökande sällan eller aldrig är något problem annat än på exklusiva program.

Ursprungligen postat av Charley

Du formulerar dig lite konstigt, så jag tror att jag missuppfattade dig först. Menar du att de som skulle klara av en utbildning borde få komma in på den? Jadu, det vore givetvis optimalt om alla kunde göra precis vad de är bra och och vill göra, men vi lever inte i ett sådant samhälle. I det perfekta, kommunistiska samhället skulle det givetvis se annorlunda ut. Men lite realistiska får vi ju vara och i dagens samhälle vore det rent av elakt att utbilda så många att det blev ett kraftigt överflöd av kvalificerade <yrkestitel>. Varför är det sämre att bara släppa in de allra bästa då antalet platser är begränsade - och relaterade till antalet antagna jobb - än att låta studenter utbilda sig under flera år för att sedan bli utkonkurrerade på arbetsmarknaden av de som lyckats bättre med sin utbildning (de som borde fått tillgång till det begränsade antalet platser), och därav bli sittande utan jobb och med massa studieskulder?

Än en gång ursäktar jag eventuell förvirring, den här gången för att jag är svintrött.

Nejdå, jag har inga problem att hänga med här just nu, men vi sitter liksom och diskuterar rent hypotetiskt om det optimala betygs-/intagningssystemet -- inte om att verkligen inom överskådlig framtid, med eller utan modifikationer, införa Charley-modellen i det svenska skolsystemet; den ekonomiska situationen är lika irrelevant i dagens samhälle som i det perfekta kommunistiska. Vi laborerar ändå inte med några siffror.

Enligt min mening vore det lämpligaste att så långt som möjligt inte utesluta egentligt kvalificerade studenter; gör man det på grund av konkurrens om platser, så måste kriterierna väljas med stor omsorg.

[wilmer_t]

Många intressanta synpunkter, och ett intressant ämne.
Funderar på att skriva ett paper i pedagogik om kunskapsbedömning, och jag vill pröva tesen två-gradig betygsskala (G/IG).
Jag vill däremot inte ta bort bedömningsskalan, men låta den vara individuell mellan eleven och dennes mentorer.
Bedömningsskalan kan då användas för att mäta en elevs utveckling, inte relativt andra utan relativt sig själv. Bakgrunden till mitt intresse kan jag återkomma till.

Tacksam för länkar till publicerade studier, eller referenser på relevant litteratur.

Låt mig bara tills vidare säga att alla system har sina brister.
Det mest slående är vinklingen på tester/betygskriterier/bedömningar som görs utifrån vår eurocentriska manliga hegemonis positionering av kunskap, som missgynnar "de andra" eleverna.
Andra aspekter är som nämnts i tråden t ex bristen på normativa kriterier för nationell betygsgradering å ena sidan, som talar emot betygssystemet.
Å andra sidan är intagningsprov dels resurskrävande, och dels inte självklart rättvisa mot alla elever: i muntliga tester eller prov är det en helt annan förmåga som premieras, nämligen förmågan att tala för dig själv.

Redan i val av utgångspunkt - eliminering av flergradiga betyg - så gör jag ett vägval. Men jag vill gärna diskutera alla fördelar och nackdelar och är tacksam för kommentarer.

[Kuno]

Ursprungligen postat av wilmer_t

vår eurocentriska manliga hegemonis positionering av kunskap,

Kan du beskriva den närmare?

Jag tycker att en tvågradig betygskala verkar vara en bra idé, men orkar inte motivera mig just nu. Berätta gärna hur ditt papper blev sen!

[wilmer_t]

Ursprungligen postat av wilmer_t

Funderar på att skriva ett paper i pedagogik om kunskapsbedömning, och jag vill pröva tesen två-gradig betygsskala (G/IG).
Jag vill däremot inte ta bort bedömningsskalan, men låta den vara individuell mellan eleven och dennes mentorer.
Bedömningsskalan kan då användas för att mäta en elevs utveckling, inte relativt andra utan relativt sig själv.
[...]
Men jag vill gärna diskutera alla fördelar och nackdelar och är tacksam för kommentarer.

Här är mitt utkast till uppsatsen. Om det fortfarande finns aktiva läsare här får ni gärna ge mig feedback, särskilt på fördelar/nackdelar
Uppsatsen omfattar naturligtvis en teorigenomgång och allmän översikt också, men det för för långt att ta med det här. Tycker jag
Titel:
Non vitae, sed scholae discimus - Vi lär oss inte för livet, utan för skolan
Om bedömning av lärande och urval för fortsatt utbildning

Att sträva efter kunskaper istället för efter meriter

I skapande av en meritokrati är bedömningen som utgångspunkt för klassificering ett grundläggande verktyg. Helena Korp (Korp, 2003:38 ) beskriver syftet med prov som bedömningsform i efterkrigstidens utbildningsexpansion så här: 'Att proven kunde identifiera ”de duktigaste” var därför på ett självklart sätt överordnat andra tänkbara syften med bedömningen av elevers kunskaper – exempelvis att identifiera förkunskaper eller diagnostisera inlärningssvårigheter'.

Det följande förslaget med en tvågradig betygsskala åtföljs av en genomgång av hur urval till högre studier skulle kunna utföras, då egentliga betygsgraderingar för behöriga elever - det vill säga godkända i relevanta ämnen - inte kan användas.

En tvågradig betygsskala och en ämnesorienterad detaljerad bedömningsskala

Här presenteras kortfattat en skissering till hur en tvågradig betygsskala skulle kunna utföras med en redogörelse för fördelar respektive nackdelar.

• I grundskolan och i gymnasieskolan tillämpas enbart en tvågradig skala, med betygen godkänt / icke godkänt.
• Man har dock en bibehållen bedömningsskala, men utformar den efter nationellt fastställda kriterier, eller inom ramen för skolans organisation på olika nivåer där man har gemensamt ansvar för att realisera kursplaner som fastställts på nationell nivå. Bedömningsskalan ges på motsvarande vis som idag med gradering i IUP (individuell utvecklingsplanering), men kommer inte att omvandlas till betyg, annat än godkänd/icke godkänd. Denna bedömningsskala måste vara ämnesspecifik, och relaterad till aktuell kursplan. Den bör också vara kopplad till de kunskapsnivåer som krävs för fortsatta studier på högre nivåer inom olika ämnen, i de fall detta är tillämpligt.
• Eleverna arbetar med mentorer, d v s en eller flera lärare som särskilt följer vissa elever, för specifika ämnen. Detta utförande går jag inte in närmare på inom ramen för uppsatsen.
• Mentorn ska ha tillgång till en ämnesorienterad bedömningskala, där ett antal olika kategorier definieras för vad för typ av kunnande en elev kan förväntas skapa inom ett ämne. En elev kan självfallet placeras in och graderas på en sådan skala men inte för att ges ett betyg, utan för att bekräfta den uppnådda kunskapsnivån och/eller relativa utvecklingen.
• Bedömningen av kunskapsnivå hålls mellan eleven och dennes mentor/lärare och används som underlag för att bestämma intressen och möjligheter för fortsatt lärande på högre nivåer.
• Den intressanta jämförelsen skall göras med elevens relativa utveckling och målsättningar och premieras för bibehållen (godkänd eller bättre) eller ökande kunskapsnivå, eller uppnådda målsättningar. Detta kan göras som jämförelser av provresultat, där man kan diskutera elevens utveckling snarare är aktuella nivå.
• Uppnådda målsättningar kan mätas eller jämföras mot de kunskapskrav som definieras för högre utbildningar (kommande årskurser, eller nästa utbildningsnivå), och enskild inriktning för fördjupning inom vissa ämnen kan göras med bättre anpassning till elevens enskilda önskemål och behov.
• Premieringens utformning kan möjligen göras som ett eget betyg, men hellre i annan relevant form som främjar trivsel i skolan och motivation för fortsatta studier.
• Även betyg i det som läroplanen definierar som strävansmål (Skolverket, 2006:10) kan betygssättas med en tvågradig skala.

Fördelar

• Den främsta vinsten med en tvågradig skala blir att fokus tas bort från att prestera tillräckligt för att nå en viss betygsnivå, och att det istället fokuseras på att faktiskt lära sig det som ämnet och kursavsnittet behandlar.
• De elever som idag inte tycker det är lönt att anstränga sig i skolan för att de inte tror sig om att uppnå höga betyg, kan ges en bättre motivation genom att de i alla kursavsnitt jämförs med sig själv och sin egen utveckling, och premieras för detta.
• Elever som på grund av sin bakgrund eller andra förutsättningar idag riskerar att slås ut kan tydligare bedömas och hjälpas framåt i sin egen personliga utveckling, genom att den faktiska kunskapsnivån följs upp och tydliggörs både för elev, lärare och föräldrar.
• Läraren kan få en mindre subjektiv roll som bedömmare av elevens kunskaper, och kan utan dubbla roller och maktpositioner rent objektivt arbeta för elevens personliga utveckling.
• Man kan med gemensamma bedömningskriterier för faktisk kunskap relatera till vad som krävs för att genomföra studier på högre utbildningsnivåer, snarare än i termer av vilken betygsnivå som krävs för att bli antagen.
• Förutsatt godkänt är man behörig till att söka vidare till högre utbildning, där man mäts efter sin faktiska kunskapsnivå relaterat till vad som är relevant för den eller de utbildningar man söker, och inte efter en betygsgradering som kan variera kraftigt inte bara mellan olika delar av landet, utan till och med inom en och samma kommun.

Nackdelar

• För lite information blir ointressant information - om inte återkopplingen från mentorerna verkligen kan förstås och tas in av eleverna så riskerar det att kännas meningslöst, och när man uppnått godkänt kan motivationen för att lära mer försvinna.
• De elever som idag ges de högre betygen kan riskera att känna det som att flitiga studier inte är meningsfullt, om allt man får som belöning är ett godkänt betyg.
• Ett ändrat fokus till att låta eleven var med och styra inriktning för fördjupningar och inriktning för sitt lärande kan ställa krav som eleven inte är mogen att ta ansvar för.
• Det är väldigt svårt att uppnå en enhetlig uppfattning av vilka kunskaper som förväntas krävas inom ett specifikt ämne på en viss utbildningsniv, och kunskapssynen ändras kontinuerligt.
• Det blir svårt att skilja elever åt vid urval till högre studier.

Urval till högre studier i avsaknad av multipla betygsnivåer

Om sålunda elever som söker till en högre utbildning endast har ett godkänt betygssteg att jämföra med krävs andra kriterier än betygsgenomsnitt för att möjliggöra urval i de fall de finns fler sökande än antalet tillgängliga platser. Här skisseras ett förslag till hur detta kan utföras med en redogörelse för fördelar respektive nackdelar.

• Antalet studieplatser på en viss utbildning måste relateras till behov på marknaden såväl nationellt som regionalt, och förändras över tiden.
• I de fall där det förväntas finnas fler sökande med samma studiemeriter (godkända betyg i motsvarande ämnen) än antal tillgänglig platser, måste urval göras på annat sätt.
• Urval till en specifik högre utbildningsform bör kombinera rena kunskapstester med tester av allmän karaktär samt, i tillämpliga fall, intervjuer och färdighetsprövningar.
• Resultat från olika bedömningar skall vägas samman efter en relevant fördelning som kopplas till den högre utbildningens karaktär.
• Viktning skall göras av ämnesspecifika kunskapstester som kopplas till den högre utbildningens karaktär.
• Kunskapstester för högre utbildning kan utföras inom ramen för den innevarande utbildningsformen, såsom till exempel nationella prov idag. De kan också utföras som en del i ansökningsprocessen och arrangeras av de högre utbildningsnivåerna. Skillnaden mot dagens nationella prov är att de ska testa just de kunskaper som de högre utbildningarna kräver, och som eleverna kan förväntas ha uppnått.
• Intervjuer och färdighetsprövning kan utföras av respektive utbildningsinstitution men även av, eller i samarbete med, en central och nationellt styrd antagningsenhet.
• Kunskapsprov som utförts skall ha en viss begränsad giltighet under vilken tid resultat kan räknas tillgodo, men efter vilket nya kunskapsprov kan behöva genomföras. Varaktigheten kan variera mellan olika ämnen, och mellan ämnesspecifika tester respektive tester av allmän karaktär.
• Kompletterande förkunskapsutbildningar kan anordnas för att ge elever utan godkända betyg eller utan motsvarande utbildning möjligheter att tillgodogöra sig de kunskapskrav som ställs från den högre utbildningen. Återigen så är det väsentliga att det finns en tydlig koppling mellan kunskapskrav på olika utbildningsnivåer.

Fördelar

• Som elev kan man skräddarsy antagningsunderlaget efter den inriktning man har intresse och fallenhet för. Elever kan delta i flera olika antagningsprov, och vid urval till en specifik utbildning görs bedömningen av kompetens baserat på de antagningsprov som är mest relevanta för utbildningen man söker till.
• Genom att införa ämnesspecifika och kunskapsrelaterade antagningsprov knutna till nationellt beslutade läro- och kursplaner får man en exaktare grund för faktisk kunskapsbedömning än mer generella antagningsprov som främst provar andra förmågor än rena kunskaper, som exempelvis prov motsvarande dagens högskoleprov.
• Genom att urval kopplas till relevanta kunskapsprov blir sannolikheten större för att eleven har rätt förutsättningar för att klara de krav som ställs i den högre utbildningen, och utslagningen kan förväntas bli mindre än den är idag.

Nackdelar

• Det är mycket kostsammare att anordna extensiva urvalsprövningar vid enskilda utbildningsinstitutioner, jämfört med att låta en central antagningsenhet väga samman de betygsgraderingar som eleverna tillgodogjort sig i utbildning med flera betygsnivåer än de två som detta förslag beskriver.
• När representanter för enskilda utbildningsinstitutioner gör intervjuer och färdighetsprövningar kan det finnas risk att man får en snedrekrytering baserat på antagningsledarnas inställning till elevers bakgrund, etnicitet eller andra faktorer där objektivitet är svårt att upprätthålla.
• Det är väldigt svårt att uppnå en enhetlig uppfattning av vilka kunskaper som förväntas krävas inom ett specifikt ämne på en viss utbildningsnivå, och kunskapssynen ändras kontinuerligt.

Här är några av mina referenser:
Referenser

• European Ministers of Education, European Union, The Bologna declaration, 1999, The Bologna declaration
• Helena Korp, Kunskapsbedömning – hur, vad och varför, 2003, Myndigheten för skolutveckling
• Lunds Tekniska Högskola, Värdering av meriter vid anställning och befordran av lärare vid LTH, 2010, Länk till Värdering av meriter
• Lucius Annaeus Seneca, Epistulae morales ad Lucilium, Epistula CVI, ca 65 e.Kr., http://www.archive.org/details/adluciliumepistu01seneuoft
• Skolverket, 2006, ”Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet - Lpo 94”, ISBN: 978-91-85545-13-1

[wilmer_t]

Nån som fortfarande följer den här
tråden?

Mycket finns att säga om betyg, och om alternativen. Så här följer en liten ansats att föra debatten vidare
Nedanstående är fortsättningen och slutgörandet av det jag presenterade i det föregående inlägget.

* En sak är att betyg trots inflation och tolkningsgodtycke för kunskapsnvåer som kan skilja sig över landet, så tyder trots allt mycket på att t ex gymnasiebetyg är en bättre prediktionsgrumd för hur man klarar universitetsstudier än vad t ex högskoleprovet är. Men mellan grundskola och gymnasiet behöver det inte vara samma förhållande.

* En annan att snedrekrytering och utslagning inte gynnas av betygsklassificering, tvärt om.
Jan Björklunds argumentation om att "föräldrar och elever har
rätt att veta hur man ligger till" gynnar definitivt inte  dem som inte ligger i topp - och fler betygsnivåer kommer bara att innebära ännu flera informella steg, plus här och minus där, till litet eller intet värde. Och utslagningen i skolan lär inte minska... 

* Men å andra sidan är urvalsintervjuer och specialanpassade antagningsprov inte heller nån garanti för objektivitet i urvalet - de sociokulturella skillnaderna mellan olika elevgrupper påverkar även sådana urvalsmetoder.

Så vad göra?
Jag har uppfunnit ett hjul :P
Istället för fler betygsnivåer skulle vi kunna hs färre: endast två - godkänd respektive ännu inte godkänd(!)

I en delexaminatiomsuppsats vid Göteborgs unversitet skrev jag nedanstående refererade uppsats; 
Non vitae, sed scholae discimus - vi lär oss inte för livet, utan för skolan.
Läs den gärna, och kommentera.
Mitt syfte med uppsatsen var främst att titta på förutsättningarna som råder i samhället idag. Men min metod var att göra följande ansats, och se vad det skulle kunna leda till:

"Som kontrast till nuvarande betygssystem och av regeringen föreslagna förändringar i form av en utökning av betygsskalan (Utb.dep. 2008/09:66) vill jag därför undersöka vad effekterna skulle kunna bli om man radikalt förenklade betygssystemet till en tvågradig skala, med enbart godkänd respektive ännu icke godkänd. Nyckeln till tillämpningen av ett sådant betygssystem skulle vara att ge flera betyg inom en ämneskategori, och att alla elever inte behöver följa alla kursmoment inom alla ämnen - alltså en frihet att välja både inriktning och omfattning för studierna, "anpassa[t] till varje elevs förutsättningar och behov" som det uttrycks i läroplanen Lpo 94  (Skolverket 2006:4). En följd av detta betygssystem blir att även diskutera alternativa metoder för urval till högre utbildning. " 

https://docs.google.com/uc?id=0B2NKK...download&hl=en

Ett utkast till en sådan betygsmodell, med några listade fördelar och nackdelar - dock utan närmare analys -finns i detta dokument, som kompletterande bakgrundsmaterial för uppsatsen:

https://docs.google.com/fileview?id=...MTI0YjU5&hl=en


I den första uppsatsen jag skrev tog jag upp en inledande diskussion om motivation och förebilder i skolan;
Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften.

http://docs.google.com/fileview?id=0...NzkzMGYw&hl=en