Framförallt Februari, nästan Mars

[Henkko]

Jag satt som bedövad och jag var inte ensam om den känslan tror jag.
Bussen brummade och blåste fram längs med vägarna. Utsikten var minst sagt toftig och deprimerande. Det var inte bara grått och regnigt ute, fönsterglasen var så skitiga att man knappt såg igenom dem, det enda jag såg var siluetter av hus och bilar. En ovärld där ute. Och hungrig var jag, så in i helvete hungrig.
Jag hatade nya bilar. Jag hade ingen själv och det kan ha varit därför. De var oftast fula att se på, de var för oromantiska, de var för praktiska och säkra.

Jag fördrev tiden genom att tänka på henne. Hon var inte min, men jag hade ändå en speciell plats för henne. Hon hade inget namn och inget speciellt utseende än. I tanken låg vi i min säng, vi hade just ätit och vi tittade varandra i ögonen, sen kysstes vi och bara rörde vid varandra i tystnad medan regnet föll där ute. Sen red hon mig och jag höll henne om höfterna. Det var allt som saknades för att jag skulle börja gilla nya bilar igen.

[Henkko]

Nu hade det blivit mars. Molnen låg som filmjölk över stan och gav oss ingen nåd. Det hade varit en fruktansvärd vecka för alla på jobbet. Brevhögarna fortsatte att komma, de blev högre och högre för varje dag som gick. Och så beskedet om att distrikten ska utökas med 30 minuter ute-tid. Det var så att man brast itu.

Jag övervägde att börja missbruka något för att kunna ta mig igenom molntäcket och få en skymt av solljuset.
Men jag visste att jag inte kunde göra något åt det. Jag gjorde vad jag kunde, jag tyckte verkligen att jag var något, antagligen var jag bara en feg skit.
jag kom att tänka på vad brorsan sagt.

-Du brorsan, jag är en bra människa, till slut kommer något bra att hända mig, det är bara att vänta på det att hända.
-Du kanske inte försöker tillräckligt mycket bara.

Min bror var en analytisk och klartänkt man. Jag var rädd för honom, för han kunde alltid krossa mig med sitt förnuft, Ta allting som varit mitt, kasta upp det i luften och fullständigt pulverisera mig.
Sanningen sved, jag visste att jag var för lat, att jag var för dröjande och levde i ett uppskjutet tillstånd.
Mitt problem var ur hans ögon enkelt, det var inte existensiellt, djupt och fängslande, jag var bara alldeles för lat och vårdslös med mina relationer.

Jag satte mig på cykeln och började klättringen upp till min första adress. minst en kilometer uppförsbacke. Rumpan fick nästan alltid kramp och benen kändes svällande under byxorna. Trots allt var känslan att vara ett primitivt djur, en fysisk varelse, mycket skön. Här ute i luften var jag fri från grubblerier, jag behövde inte tänka, kroppen gick på automatik som en maskin. Och där uppe innanför pannloben satt jag och drog spakarna.

Jag styrde iväg ner mot drevviken. Där låg ett gäng fina kåkar med utsikt över det glittrande vattnet. Vid busshållplatsen stod en snygg tjej med en dyr kappa, jag sneglade åt henne medan jag susade förbi. Jag ville att hon skulle se mig, jag rätade ut mig och försökte se så värdig ut som man kan om man befinner sig på en postcykel. Hon tyckte att asfalten var mer intressant att glo på.

[Henkko]

Har jag ett eget liv? Måste man ha ett eget liv? Den frågan fortsatte att plåga mig dagarna igenom.
Är jag en konsument, en stimulant, en parasit, mina föräldrars verk, eller finns det något autentiskt i mig som bara är mitt, efter min egen vilja? Mina vänner var knappast mina, jag hade inte valt dem, de hade valt mig och jag hade accepterat dem i brist på umgänge.

Känslan av instängdhet och beroende, av att vara en passagerare i sitt eget liv växte sig starkare. Jag var tvungen att göra något på egen hand, och detta blev början på min resa, som skulle ta mig långt hemifrån och ge mig ledtrådarna till de frågor jag ställt mig. Vägen skulle inte gå genom meditation och introspektivt reflekterande, mitt huvud var ändå bara en tom spegelkammare.
Hungern kom inte förren jag satte tänderna i mitt första stycke och därefter ville jag bara ha mer och mer.

[Henkko]

Oh Dear
Oh Dear
Oh Dear
Oh Dear
Oh Dear
Oh
Dear
Oh Dear
Oh Dear
Oh My
Oh My god
Oh Snap..

[Kuno]

It's a dear! Oh dear...

Slutade du skriva, Henkko? Eller slutade du bara publicera dig här?

[Fredom]

Jag kom av mig, har varit avkommen i två år nu.

[Kuno]

Du får komma på dig igen.

[Fredom]

tack kuno, det var fint sagt.

[Fredom]

[left]Jag bläddrar i en heminredningstidning. Den är mammas. Jag är på besök hemma hos dem för att se till blommorna och katten. Blommorna har nästan dött men katten hänger med.
I tidningen får man se folks interiörer och det svartnar nästan för ögonen, att folk lider sån förbannad brist på identitet och stil,
att de måste lägga ner all sin vakna tid på att få till en nästan kuslig perfektion. Alla är på språng, alla gör något, barnen åker skate-
board inomhus, står vid en cykel eller hittar på något annat bus. Naturen är totalt översköljd av krimskrams, krukor, pottor, och singelgrus.
Föräldrarna poserar vid köksön och ler bakåt åt sina barn. Som en jävla kellogsreklam fast värre för detta innehåller ju ändå en smula verklighet.
Då fastnar blicken på en flicka, en liten asiatisk adoptivtös som figurerar i ett av reportagen.
Hon gör ingenting konstigt nog, hon bara sitter; på en trappa, i gräset, vid poolen, och hennes ansikte utstrålar den största av olycka.
Och ledtrådar till anledningen står att finna, där står Paul Henry kreativ designer och totalt jävla inkrökt i sina arkitektritade kläder och
ler åt en hummersallad, och titta! där står mamma och ler åt sina hortensior och lillebror leker med bilar. Ingen ser hennes sorg, ingen
kommer någonsin att begripa det oerhörda i att växa upp i en familj som gör allting rätt men som ändå aldrig kommer att beröra eller
förstå de djupare fundamenten i tillvaron. Hennes sorgsenhet blir ofattbar, ett stycke oavsiktlig livstragik i en Bonniersk skitblaska.
Det är märkligt hur man gång på gång hittar det största av mörker på de allra mest belysta platserna.